till vardagsglädje, känslighet som styrka och en inre röst om att räcka till.
Del 1
Jag minns den sommaren så bra. Sommaren före det inre kaoset och det yttre förtvinandet rusade över mig. Sommaren före anorexin förändrade mitt liv.
Allt hade varit bra, så är det ofta.
Jag hade många faktorer som skyddade mig från en ätstörning: jag hade väldigt många goda, nära vänner, jag hade hobbyn jag älskade, jag hade lätt till skratt och jag hade ett hem med mycket trygghet och stabilitet. Jag hade också ett nära och bra förhållande till min pappa, bror, far- och morföräldrar, andra släktingar, familjebekanta och tränare. Jag blev sedd, hörd och kände tillhörighet. Ändå insjuknade jag, varför?
Jag var säkert en ganska typisk 15-åring som insjuknar i anorexi. Min kropp hade utvecklats tidigare än många andra nära vänners, jag tävlingsidrottade och började nå framgångar, jag var bra i skolan, jag var omtyckt och samtidigt växte en allt starkare inre osäkerhet och självkritik inom mig.
Jag började jämföra mig själv, mitt liv, min kropp och ätande med andra, från när och fjärran (det behövdes inga sociala medier till det). Allt det nya, ångestfyllda kom smygande på och jag höll det allt inom mig själv.
Min mamma hade också dött plötsligt när jag var 10 år gammal. Hon skulle bara ut på sin vanliga springrunda före gästerna skulle komma på nyårsafton. Hon kom aldrig tillbaka. Ett sådant trauma formar oss på olika sätt, bl.a. beroende på vår personlighet och våra utgångspunkter.
Prestationer och att vara till lags blev en större del av mig och jag ville inte göra någon besviken. Jag ville visa att jag klarar mig trots att jag förlorat min mamma. Jag ville inte att någon skulle tycka synd om mig. Jag förringade också traumat: för visst händer det hemska saker åt andra också och livet måste gå vidare, alltid. Jag blev en överlevare och skenbart stark.
Allt det nya, ångestfyllda kom smygande på och jag höll det allt inom mig själv.
Den sommaren fick jag bl.a. njuta av konfirmationsläger, vinna FM guld i 4×800 meter och besöka min farbror och mina kusiner i Tyskland. Den hösten började kampen med och mot mig själv.
Anorexin sög upp och ut allt friskt, glatt och gott och lämnade efter sig ångest, osäkerhet, kontroll, tomhet, rädslor. Anorexin satte långtgående spår i mitt inre och yttre men även jag jag klarade kampen!
Del 2
Kampen mot anorexin och ångesten förde mig in och ut på sjukhus och in i en mörk inre värld jag inte visste att existerade och som är svår, nästan omöjlig, för utomstående att förstå. Det såg ut att bara handla om vikt, träning och mat men det var en skrämmande, slitande ångest jag försökte dämpa på ett vridet sätt.
För mig blev det en lång och långsam process, att släppa loss och bli fri på riktigt var så svårt. Det blev många inbromsningar och bakslag under väldigt många år.
Det äkta känns alltid: orden, omtanken, handlingarna, tystnaden, känslorna, frånvaron, närvaron.
Genom hela sjukdomen hjälpte familjen och vännerna som kände mig före sjukdomen och som orkade tro på mig, som vågade stanna kvar trots att jag aktivt skuffade bort dem. Det är ingen lätt plats alls för dem som skuffas bort.
Varje vän som vågat utmana sjukdomen, bli arg på den, tala rakt och ärligt om den, har varit en viktig del av tillfrisknandet. Varje vän som erbjudit stunder av det friska livet har hjälpt med att få anorexin att krympa lite till. Det äkta känns alltid: orden, omtanken, handlingarna, tystnaden, känslorna, frånvaron, närvaron.
Den absolut största hjälpen fick jag av min pappa och min farmor som aldrig, inte en sekund, slutade tro på att jag skulle bli frisk och fri. De var nära och närvarande precis hela tiden. De orkade när jag inte orkade. Jag fick tala ut alla känslor, rädslor, ångestfyllda tankar genast när jag behövde. Jag fick gråta och jag blev tröstad.
Varje dag fick jag höra att allt kommer att ordna sig. Trots att jag inte trodde på det själv, och just därför var det så viktigt att bli påmind om det. Jag kände och visste att jag var viktig och älskad, varje dag. Det kunde inte ens anorexin ta ifrån mig.
Allt blev bra, så blir det oftast.
– Eva Roos
Läs mera on ätstörningar i broschyren ”Ätstörning. En sjukdom du kan tillfriskna från”!
